Fast just nu känns allt det där väldigt långt bort.
Något som också är väldigt långt bort är hemma. Jag kom på det när jag satt på flyget mellan Amsterdam och NY. Jag ska vara borta i 6månader och jag är livrädd.
Men det är nog alltid så. Så fort man stiger ur den komfortabla zonen så blir man rädd.
Shit sceard som man säger här.
De flesta av de jag känner vet att jag är ganska blödig och inte har några som helst svårigheter att fälla både en och två floder med tårar när situationen tillåter/kräver. Därför är jag hur förvånad som helst över alla tårlösa "hej på en stund" situationer jag haft… Till det att jag går runt i butiken på Landvetter och ska införskaffa mig en adapter. Jag hör hur det plingar något hysteriskt och upptäcker att det är från min telefon. Det dräller in SMS från mina goa lagkamrater. Jag fixar inte mer än att se den första raden av det översta SMS som är från Mimmi. Sju sorters apa börjar det med och jag känner hur envisa tårar tränger sig på så där jätte olägligt. Det slutar med att jag får gå ut och sätta mig för att inte ställa till en scen där i butiken.
Så nu har jag ingen adapter men jag hoppas det går att lösa på båten.
Jag skulle vilja passa på att berätta kort om min köttbullar/potatismos/lingon och brunsås middag med släkten igår. Mamma den stjärnan hade skalat potatis i 2 timmar för att jag, den bortskämda lillasystern, promt ville ha riktig potatismos. Oj, vad gott det var. Fest för smaklökarna.
Sen hade min hjärtans mor även beställt en tårta utan dess like som min moster också var delaktig i. Se bild nedan.
Jag fick också massa trevliga hejdå presenter, tusen tack .
Självklar var det massor med lakrits och choklad. Men också en lyckoelefant som mormor ärvt av sin pappa, en dagbok från goa lagkamrater och en jättefint halsband av Tobbe.
Jag fick ytterligare en present från Tobbe, något som jag blev så himla glad för. Hjärtat har själv spelat in "Haleluja" med sång, stämmor och gitarr. Så fint, Tack tobbe!
Dags att gå på planet
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar